På riktigt?!

Har det redan gått tre veckor?
Ungefär så känner jag. De här tre veckorna har gått hur fort som helst. Jag har inte ens hunnit landa ordentligt och fått hemlängtan. Det känns som om jag mestadels bara hängt med strömmen och inte riktigt förstått att vi är i ett annat land, vi är långt hemifrån och inte i Uppsala så det finns ingen chans att åka hem på någon timme för att pussa och krama på familjen, ingen här pratar samma språk som du och det finns få som pratar engelska vilket gör att du behöver tvinga fram de små språkkunskaper du har långt bak i huvudet och helt och hållet förlita dig på dessa. Dessa saker har inte hunnit sjunka in ännu. Och snart är vi hemma igen.

Igår drabbades jag av matförgiftning, vilket gav en viss hemlängtan till viss del, det är aldrig kul att vara sjuk borta. Men idag mådde jag toppen och älskade livet i Aix. Samtidigt känner jag nog att tre veckor har varit väldigt lagom, i och med att språket har fått den tid det behövde för att komma någorlunda naturligt, och just för att jag inte har fått någon grövre hemlängtan. Men det har gått väldigt väldigt fort. Imorgon är min sista dag på praktikplatsen, inte bara min utan allas sista dag på praktikplatserna. Det är helt galet. Allt är galet. Nu lämnar vi vår/höstväder och återvänder till bitande kyla och snöstorm.. snart får vi titta på nyheter med språk vi förstår, och vi kommer inte längre gå in i en vägg av crêpesdoft utan snarare kanelbullar från pressbyrån om vi råkar passera en sådan. Nu kan man inte längre snacka skit om personer som står precis framför en utan att personen i fråga förstår vad man säger. Så mycket fördelar som försvinner, men oh så många vi får med oss hem också. Det är ju inte alla som kan säga att de överlevt tre veckor i ett främmande land och försökt leva ett normalt liv och inte turistat konstant under tiden..

/Emelie